Jag är förvirrad. Jag är ju här! Jag finns kvar. Jag lever.

Var är jag?!

HÄR!

Jag har funnits här länge nu. Väntat. Hoppats. Gömt mig. Kommit fram. Sagt hej. Försökt. Jag har gett upp igen. Kommit tillbaka. Försökt mer. Men jag är ju här. Jag är kvar. Det är inte för sent.

Men var är du? Var är svaren? VAD är svaren? Vad händer? Hur mår du? Vad tänker du? Vad vill du? Vad känner du? Vad gör du? Hur gör du det? Vilka strumpor? Vilka skor? Vilken jacka och mössa? Hur är vädret?

Jag har så mycket frågor.
Så få svar.

Jag saknar dig också. Men jag är ju här. Du kanske inte kan se mig så här nära kanten. Men du vet hur du kan kontakta mig. Allt du behöver göra är att skicka ett Hej. Det är inte för sent. Men jag behöver hjälp. Jag behöver ett Hej. Och efter det ett till. Och ett till. Tills de fortsätter så och kommer naturligt efter varandra igen. Som förr. Eller på något nytt vis. Vem vet.

Men jag behöver ett Hej.

Jag saknar min vän. Var är du?

Ena stunden känns det så fånigt och meningslöst. Hon är ju inte död. Är det ett spel vi spelar så är det inte värt det. Då är det ju bara att sluta. Men jag tror inte det är det. Det är inte det som är felet.

Ibland tror jag bara att hon inte längre bryr sig. I alla fall inte så mycket. Att det liksom inte spelar så stor roll. Att jag inte är värd problemen. Det är nog vad som gör mest ont. Jag vill inte betyda ingenting. Jag måste inte betyda allt. Såklart. Men någonting. Ingenting är för lite.

Men jag kanske bara överreagerar. Igen. Jag kanske kommer över det. Till slut. Men att vakna upp ur en dröm och sakna så mycket som jag bara saknat en vän som inte ens är i livet… Det är jobbigt. Jag tog en promenad. Lyssnade på en ljudbok. Försöker sluta tänka. Bloggar. Skriver. Smsar. Mailar. Kastar en livlina.

Tystnaden stryper mig långsamt.

Det hade vart enklare om hon sa Hej då i alla fall. Ett avslut. Så jag kunde gråta. Sörja. Och gå vidare.

Jag är på tok för needy. Min vän fattas. Jag har (förhoppningsvis) lite mer än ett halvt liv kvar. Jag vill inte gå igenom det utan henne. Ingenting är som det borde vara om jag fick bestämma. Men det får jag ju inte. Jag lyckas ju knappt bestämma över mig själv.

Bla bla bla.

Jag vill dela med mig.

När jag vill dela en länk jag tror hon skulle gilla. När jag kollar på bilderna själv.

Hela. Jävla. Tiden… Fortfarande och jag vet inte när det ska ta slut.

När jag vill ge upp. Igen och igen.

Jag önskar att jag saknade dig mindre.

Det finns en annan sida,
det finns någonting jag aldrig ser.
Men jag vill inte veta vad,
för därifrån syns längtan mer.
Men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen,
så kanske jag kan känna meningen med tystnaden.

Den Svenska Björnstammen – Svalkar vinden

I alla fall för en stund.

Men jag måste låta bli att lyssna på texterna på låtarna Hon skickar.

I love you
but I gotta stay true
my morals got me on my knees
I’m begging please stop playing games

Jag? Obsessed? Needy? … Nej då. Inte. Alls.
Jag är helt normal.

Jag saknar fortfarande Min tjej. Mycket. Och den där tjejen kanske inte alls är speciellt rolig i längden. Hon hade självklart med sig sin pojkvän också. Och det hjälpte kanske inte att jag nästan fick en man crush på honom också. Rolig snubbe. Intensiv blick. (Gay). Men hon…

Kanske också inte hjälpte att jag hade öl i kroppen. Och hade vart ensam ett tag. Men det känns inte ok. Inte. Ok.

Snart kommer Min tjej hem igen dock. Livet blir som vanligt igen. Det hjälper nog. Hoppas jag. Finns ju ingen jag kan prata med det om direkt. Hon är ju borta igen. Hon klev ut genom fönstret och försvann.

Fan.