Arkiv för februari 2012
Om livet och döden
Tung rubrik. Men jag tänker ofta på döden. Jag har lite svårt för döden. Jag tror inte på något liv efter detta. Så att dö är att bara inte vara. Att sova men utan att någonsin vakna. För alltid.
Jag läste ett intressant inlägg på Reddit för ett tag sedan. Det var en kommentar till en bild av Dawkins (evolutionsbiolog) och Hitchens (journalist, antietist, extremt populär bland ateister, dog i cancer i December 2011). De kramas.
It’s odd thinking about death while being an atheist. To understand that afterward, you are simply not.
Dawkins and Hitchens both know that what is coming is permanent. There is no happy ending, with no chance of reunion or redemption in some other plane. Death will be a final parting, permanent and absolute.
In that embrace, it’s not just that Hitchens means a great deal to Dawkins. It’s knowing that soon, they’ll be separated by eternity. And yet, in infinite time and space, two motes of consciousness, against unfathomable odds, simply had the opportunity to enjoy a brief lucidity of life and touch each other in some small way before returning forever to the endless naught.
Honestly, there is absolutely nothing more important than the realization that this life, the single life we have, is all and everything that we will ever have; when it’s over, it’s over. In a way, it gives life more sanctity and meaning than any religion could dream.
Nästan samma dag så läste jag även en artikel i The Guardian. Den heter ”Top five regrets of the dying” och är sammansättning av de vanligaste sakerna som äldre ångrar om sitt live när de ligger på sin dödsbädd.
1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
2. I wish I hadn’t worked so hard.
3. I wish I’d had the courage to express my feelings.
4. I wish I had stayed in touch with my friends.
5. I wish that I had let myself be happier.
Jag ligger inte på min dödsbädd. Och vad jag vet så är jag inte dödssjuk. Men att läsa och tänka på dessa sakerna gör mig så rädd. Så nervös. Så ledsen att jag själv kanske kommer känna så när det är dags. Tänk om det händer nu. Tänk om jag blir påkörd på väg hem. Vad skulle jag ångra då? Vågar jag tänka på det? Vågar jag tycka att jag är värd saker som jag vill?
Att tänka på detta och ha relationen som jag har med Hon känns inte bra. Vi har bara ett liv. Det är kort. Och när det är slut så kommer vi vara separerade i en evighet. Och ändå så har vi inte bättre kontakt. Fast jag tror att vi båda vill.
Jag är rädd att vi slösar bort vissa delar av våra liv.
Jag klarar inte av tankar på döden.
Jag önskar jag kunde vara trygg i en tanke på att vi kunde få en chans till. Men jag är inte det. Och jag vill inte ångra mig sedan.
