Om en förvirrad själ
Till Hon.
Jag är förvirrad. Jag är ju här! Jag finns kvar. Jag lever.
Var är jag?!
HÄR!
Jag har funnits här länge nu. Väntat. Hoppats. Gömt mig. Kommit fram. Sagt hej. Försökt. Jag har gett upp igen. Kommit tillbaka. Försökt mer. Men jag är ju här. Jag är kvar. Det är inte för sent.
Men var är du? Var är svaren? VAD är svaren? Vad händer? Hur mår du? Vad tänker du? Vad vill du? Vad känner du? Vad gör du? Hur gör du det? Vilka strumpor? Vilka skor? Vilken jacka och mössa? Hur är vädret?
Jag har så mycket frågor.
Så få svar.
Jag saknar dig också. Men jag är ju här. Du kanske inte kan se mig så här nära kanten. Men du vet hur du kan kontakta mig. Allt du behöver göra är att skicka ett Hej. Det är inte för sent. Men jag behöver hjälp. Jag behöver ett Hej. Och efter det ett till. Och ett till. Tills de fortsätter så och kommer naturligt efter varandra igen. Som förr. Eller på något nytt vis. Vem vet.
Men jag behöver ett Hej.
