Om saknad
Vaknade upp ur en dröm. En dröm om henne. Jag kan inte sluta sakna henne. Något måste vara fel. Varför är hon så viktigt? Varför saknar jag så mycket? Varför är det så jävla svårt?
Ena stunden känns det så fånigt och meningslöst. Hon är ju inte död. Är det ett spel vi spelar så är det inte värt det. Då är det ju bara att sluta. Men jag tror inte det är det. Det är inte det som är felet.
Ibland tror jag bara att hon inte längre bryr sig. I alla fall inte så mycket. Att det liksom inte spelar så stor roll. Att jag inte är värd problemen. Det är nog vad som gör mest ont. Jag vill inte betyda ingenting. Jag måste inte betyda allt. Såklart. Men någonting. Ingenting är för lite.
Men jag kanske bara överreagerar. Igen. Jag kanske kommer över det. Till slut. Men att vakna upp ur en dröm och sakna så mycket som jag bara saknat en vän som inte ens är i livet… Det är jobbigt. Jag tog en promenad. Lyssnade på en ljudbok. Försöker sluta tänka. Bloggar. Skriver. Smsar. Mailar. Kastar en livlina.
Tystnaden stryper mig långsamt.
Det hade vart enklare om hon sa Hej då i alla fall. Ett avslut. Så jag kunde gråta. Sörja. Och gå vidare.
Jag är på tok för needy. Min vän fattas. Jag har (förhoppningsvis) lite mer än ett halvt liv kvar. Jag vill inte gå igenom det utan henne. Ingenting är som det borde vara om jag fick bestämma. Men det får jag ju inte. Jag lyckas ju knappt bestämma över mig själv.
Bla bla bla.
Jag vill dela med mig.
